Emma Thylander Karlberg

Det är någonting som har hänt med mig. Jag har aldrig varit så här känslig som jag är just nu. "Minsta lilla grej" hugger mig i hjärtat och jag känner att jag bara vill gråta. Hur ofta blir man så lack att man ställer in mötet man ska på och börjar gråta för att ens lillebror slänger sig in i framsätet på bilen när man öppnar dörren? Fanns inte i min värld att en sån sak skulle få mig till tårar. Men om jag tänker efter så är väl anledningen så simpel som att jag bär på för mycket. Jag har tillräckligt med problem redan. För många för att bära på andras. Jag vill inte hjälpa min lillebror om han själv inte kan inse att han har nått jävla fel i skallen. Vad är då vitsen?