Livet har sina goda stunder.

Det är sant - så sant. Mitt problem är väl mest att jag är bättre på att se allt negativt än allt positivt. Nu när Jimmy har åkt hem får jag så himla stark seprationsångest. Det svider i hela mig, tårarna rinner och det är tungt att andas. Vet inte varför. Känner mig tom. Allt känns så bra när jag är med honom att jag glömmer bort hur dåligt jag egentligen mår. Jag lider av tanken att jag inte vet när jag kommer träffa honom igen istället för att bara vara glad över att jag fått vara tillsammans med honom hela helgen. Jag är glad. Hatar all jävla ångest hela tiden :(

Please God explain, 'cause I don't understand. Why does it hurt? Love made me fly. Now I just cry. Can't let go. No one ever told me life could be so sad.


LIVET SUGER! LIFE SUCKS!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0